En dag för några år sedan flyttade jag 140 mil från familj och mina vänner. Till en stad jag aldrig tidigare besökt. Allt för att följa en dröm. Tänkte jag på det som en stor sak då? Nej. Att jag inte kunde läsa på universitet hemma i skogen i Norrland hade jag ju alltid vetat. Och 60 mil eller 140 mil söderut, är skillnaden egentligen så stor? Dessutom var jag ju hela 24 år, snart i alla fall.

Mina föräldrar körde ner mig och hjälpte mig komma till rätta. Jag minns när jag stod på parkeringsplatsen med en soppåse i handen och vinkade av dem. Mamma säger att hon grät lite i bilen. Jag funderade på om jag skulle vara tvungen att hålla andan i soprummet. Att jag blev ensam kvar i den söderländska staden var inget jag reflekterade över då. Eller senare. Det var som det var och är som det är. Och ensam behövde jag ju inte vara så länge. Nästa dag träffade jag mina nya klasskompisar. Ett stort och härligt gäng.

Var det en stor sak? I dag känns den större än den gjorde då.