Taggar

, ,

Det är något med årstidsväxlingarna här nere i söder. De får mig att känna mig vilse, som att jag inte hör hemma. Det sänker mitt humör och dämpar mina ambitioner. Jag blir rådvill och avvaktande.

Våren, med all sin sol och en värld som vaknar till liv på nytt, får mig att tänka på döden, torka och svält. Allt det bruna och grå färgar av sig. Vad kan en liten tussilago i ett smutsigt dike göra åt det? Jag är inte så öppen för vårens små mirakel här. Jag vill ha den storskaliga känslan av att världen öppnar sig igen, bjuder mig att komma ut och njuta. Istället blir jag sittande inomhus och längtar bort.

Varje vår är det samma visa. Jag brottas med den gula känslan. Den som inte riktigt går att ta på, som inte drar ner mig på djupet, men som håller emot när jag försöker stiga. Jag botar den så gott jag kan med planer inför påsken. Min korta lilla riktiga vår. Så mycket de få dagarna betyder! Jag kommer tillbaka stärkt, men lätt bitter över att det gick så fort. I år igen.

Jag vet. Jag ska flytta norrut. Snart. Jag tror att det hjälper. Jag hoppas.