Jag är dålig på att låta tårarna rinna. Jag vet inte varför det blivit så. Kanske är det kontrollfreaket i mig som inte vill släppa taget, kanske har jag blivit för ovan. Det är inget jag tänker på så ofta. Men den här veckan har jag känt av det, behovet av att gråta. Det är som en ständigt gnagande frustration i bröstet och bakom pannbenet. När det blir tyst bland vänner knyter det sig i halsen. När någon dör i min bok rinner det några tårar. När jag pratar i telefon med någon där hemma finns det med som en spänning i kinderna. Men det kommer inte ut.

Jag är dålig på att gråta, och det får mig att vilja gråta ännu lite mer. Men det kommer inte ut.