Det känns som att jag gått rakt in i en vägg. Det sa liksom bara stopp. Ingen smärta. Men en skalle som känns som den vore gjord av bomull. Bomull som tränger bort alla vettiga tankar. Och det mesta ovettiga också. Det finns bara bomull.

Vad hände? undrar jag lite slött, innan också den tanken sjunker bort genom allt det vita. Inga ekon. Bara konturlöshet. Mjukt och ljust. Snart somnar jag nog.