Genom ett smutsigt fönster på en gul buss är världen grå. Det var inte en inspirerande morgon. Det är inte en lysande förmiddag. Snön ligger i små klumpar där det skulle varit skugga om solen synts till. Träden är tunna och nakna. Asfalten är mörk och blöt. Himlen är fluffigt grå. Som ett misslyckat försök till komfort. Känslan är tryckande. Var inte världen större än så här? Var den inte mer?

Gömmer den sig för mig?

Eller är det jag som gömmer mig?