För ett par månader sedan var jag ledig. Jag hängde i byn med mina föräldrar. Var hundvakt. Fikade hos mormor och morfar och byggde altan i stugan med syrrorna. Sommaren pågick för fullt och kändes oändlig.
För två veckor sedan var jag underläkare i Norrland. Jag umgicks med vänner och familj. Vi pratade gamla minnen, skrattade, funderade kring framtiden och myste. Jag blev plastmoster och fick träffa världens sötaste lilla flicka! Det var höst och naturen ändrade färg.
Förra veckan var jag läkarstudent igen. Fikade med klasskompisar och satt på föreläsningar. Pluggade framför datorn och oroade mig för AT och livet efter examen. Åkte på klassresa och upplevde Köpenhamn. Det var slutet på sommaren och solen stekte.
Nu är det måndag igen. Regnet har fallit av och till under dagen. Jag känner mig vilsen. Det finns så många möjligheter. Så många delar av mig jag kan välja att plocka fram, eller glömma undan. Så måna vägar jag kan ta, så många olika personer jag kan välja att bli. Så många personer jag kan vara nu. I dag.
Om en vecka är jag kandidat igen. Pediatrik. Hinner jag komma över min tafatthet med barn på fyra veckor?
